Dumhet som i en liten Ask

Föreställ dig att en person som är medborgare i en av de bigotta amerikanska stater som förbjuder oralsex bor här i landet. En dag träffar du, som för närvarande är singel, denna person och ni tillbringar natten tillsammans. Det förekommer lite av just den ovan nämnda aktiviteten. Är det då rimligt att personen straffas för detta när vederbörande kommer hem igen?
Nä, tänkte väl det. Bortsett från att lagen i sig är idiotisk så är det en fundamental internationell juridisk grundsats att handlingar som tolereras i det land där de begås inte skall straffas av ett annat land. Men detta är vad vår justitieminister är positiv till.
Jag lämnar för närvarande frågan om sexköpslagens vettighet här hemma därhän, för det handlar just nu om något betydligt större. Hur hade fru Ask, som inte är jurist men ändå justitieminister (!), tänkt egentligen? Ska lagen enbart gälla för svenska medborgare eller tänker hon haffa alla som besöker landet som någon gång besökt en prostituerad? Båda fallen får absurda konsekvenser men det verkar inte ens ha övervägts.
Visserligen finns redan en sådan bestämmelse för sexualbrott mot barn under 18 år, men det är "lite" skillnad på inställningen på andra sidan Öresund på våldtäkt mot barn och köp av prostituerad (Att det sedan finns en stark lobby i Sverige som jobbar hårt på att mer eller mindre likställa dessa är ett beklagligt faktum). Med andra ord, de länder där våldtäkt inte är kriminaliserat torde vara lätträknade, medan det bara är ett fåtal länder som har Sveriges syn på köp av sexuella tjänster. Sedan kan man diskutera om lagen är begåvad ändå, men det får inte lika bisarra konsekvenser.

Jag hade tänkt lägga ner bloggeländet, och kommer sannolikt att göra det inom kort (med en serie blogginlägg som förklarar varför och öppnar vidare) men nu blev jag så förbannad att jag var tvungen att skriva av mig :)

Andra bloggar om: Beatrice Ask, juridik, sexköpslagen,

Moralisterna är i farten igen

Det är sannerligen dags för ett liberalt parti i Sverige. Centern har på några månader fallit igenom från mångas hopp till ren hopplöshet. Här har vi nästa exempel där borgerliga företrädare visar sig föra exakt samma politik som förra regeringen. Ett antal borgerliga ledamöter vill ha skärpta straff för sexköp. Som vanligt använder man argumentet: "det är fel att köpa andra människors kroppar". Nu är det ju knappast kroppar man säljer utan tjänster som i och för sig utförs med kroppen, det är riktigt. Men det finns det oerhört många andra tjänster som gör: massage ligger närmast till hands, men i princip varenda hantverkare "säljer sin kropp". Naturligtvis är det det sexuella som spökar. Det är alltså mycket mer förnedrande att utföra en tjänst på eller med könsorgan än med en annan del av kroppen.
På något lustigt sätt är ändå Birgitta Olsson något på spåret, fast uppenbarligen utan att ana det själv:
"Hon förespråkar också en helt ny brottsrubricering: grovt sexköp.

- Det är en köpt våldtäkt, när man köper sex av en person som är ett människohandelsoffer."

Ja, jag håller med Birgitta Olsson på en punkt - att det skall vara straffbart att "köpa en våldtäkt", d v s att köpa sex av en person som tvingats till prostitution. Det lustiga är att hon inte inser konsekvensen av resonemanget - de andra sexköpen bygger alltså på frivillighet. Varför skall de då vara straffbelagda?

Det är fullständigt klart att de flesta, både män och kvinnor, inte är intresserade av att köpa sex. De flesta är också heterosexuella. För 70 år sedan var det kriminellt att begå homosexuella handlingar, även om de var frivilliga, eftersom majoriteten då tyckte att detta var så motbjudande att det måste förbjudas. Idag har majoriteten förbjudit en annan sexuell handling mellan samtyckande vuxna, även det av moraliska (eller kanske snarare moralistiska) skäl. Verkar det nu vettigt att "brottet ska kunna ge fängelse i minst ett år, något som skulle göra det möjligt att häkta den misstänkte"?


Andra bloggar om: sexköpslagen, liberalism, prostitution, moralism

Reaktioner

Jag skickade ett mail till Camilla Lindberg:
Den enda i Alliansen som stod upp för de frihetliga idealen. Tack. Du ensam har räddat min tro på den liberala politikern. Synd att jag inte bor i din valkrets,
med vänliga hälsningar

Besökaren,
Östersund

Jag skickade ett meddelande till Fredrik Federley:
"Vad skall man säga?

Till att börja med: många här är så besvikna att de går över alla gränser. Det är bara osnyggt och fånigt att hota, hata etc. Men att känna en djup besvikelse är inte det minsta konstigt. Vi var många som röstade på centern på grund av unga centerpartisters, och särskilt din, Fredrick, frihetsprofil. Självklart känns detta som ett svek. Det må vara hänt att Annie och Fredrick lyckades peta fram en yttepytteliten förbättring i slutskedet men det gör liksom ingenting i det stora hela. Det är bara konstatera att min och många andras syn på liberalismen inte är kompatibel med Alliansens bild. Jag har varit rejält kritisk till piratpartiet mfl men nu känns det som ett slagläge för ett parti som sätter individens intresse främst - inte statens, inte kapitalets. Detta är inte, tvärtemot vad många till vänster vill påskina, en fråga om höger eller vänster.
Slutligen, varför är folk så förbannade på just Dig, Fredrick? Dedt var knappast Din idé med signalspaning mot enskilda m m. Jo, därför att Du har profilerat Dig på ett sätt som givit många ett hopp. Kanske har vi missuppfattat Dig och Din politik, kanske har Du ändrat Dig. Hur som helst är det många som känner att deras röst kastats bort, så även jag just nu. Jag önskar inget illa men jag har tappat förtroendet för ännu en politiker. Synd."


Tja, det sammanfattar väl kvällens känslor.

Andra bloggar om: FRA, Camilla Lindberg, Federley, politik

Jag gjorde fel

Jaha.

Jag trodde att Du skulle stå upp för Dina väljare, Fredrick. För det är inte bara partipiskan som sätter folk i riksdagen, någon måste rösta på partiet också.

Men Ok, än har inte knapparna tryckts så hoppet är det sista som överger en usel liten väljare.

EDIT: Några timmar senare: Nu ha SvD redigerat artikeln - när jag skrev posten påstod de att (c) som helhet skulle rösta "ja" - nu talas det om återremiss, vilket är ett steg i rätt riktning. Rubriken gäller alltså i dubbel bemärkelse. Nå, vi lär få visshet imorgon. Som sagt, hoppet är det sista som överger väljaren :)

Ytterligare någon minut senare: Såja, nu har jag läst om talet som Fredrick höll i riksdagen. Sorry, för de hårda orden ovan - än finns det ju hopp. Men det bisarra i den här historien är ändå att det över huvud taget skall behöva hamna här. Det är den borgerliga regeringen som försöker drivba genom denna Storebrorslag. Det var inte riktigt så jag tänkte när jag röstade senast. Och i ärlighetens namn röstade jag ju inte bara på Fredrick Federley utan en hel Allians för Sverige. Självfallet begriper jag att man inte kan tycka som jag i varje fråga, men skälet till att jag alltid låtit min gröna färg dra mot blått är att jag värderar individens rätt högra än statens. Så detta är inte vilken fråga som helst. Begrips?

Andra bloggar om: federley, FRA, centern, politik, besvikelse

LO visar trynet

Att LO inte tycker om centerpartister har framgått. Förmodligen är det i många fall ömsesidigt. Men det här går helt över gränsen. LO skickar alltså ut brev till en politisk motståndares grannar och uppmanar dem att protestera mot ett politiskt beslut. För mig ser detta enbart ut som trakasserier, dels av grannarna - jag vill inte ha politisk reklam i brevlådan oavsett vem jag bor granne med, dels naturligtvis av politikerna. Det är helt riktigt att man skall kunna vända sig till politiker och bilda opinion, men inte på deras hemadresser. Som folkvalda är det ett arbete de utför och privatlivets helgd bör gälla även politiker.

I förlängningen skrämmer aktioner av den här typen människor från att engagera sig politiskt, vilket i grunden är ett demokratiproblem. Jag skulle tänka mig för mer än en gång om det vore värt det att mina politiska motståndare uppviglar grannskapet mot mig. Men det kanske var tanken från LO? Man skall bara vilja vara aktiv om man har rätt färg?

Andra bloggar om: demokrati, LO, trakasserier, facket

Paniken sprider sig

Här har vi en man som vill förbjuda människor att ta bilder på barn. Detta eftersom han, då en person tog bilder på hans barn på offentlig plats, gjorde kopplingar till Engla, morden i Arvika och några andra kvällstidningsrubriker angående våld mot barn, samt till pedofili. Nu har jag inga barn (än i alla fall…) själv, så jag kanske inte förstår, men jag reagerar några saker.

Vem skadar det att bli fotograferad på allmän plats? Det är inte fråga om nakenbilder direkt, eller något annat som egentligen misskrediterar barnet.

Är grundläggande fri- och rättigheter över huvud taget inte ett begrepp som bör värnas? Gång på gång stöter man på människor som vill förbjuda än det ena, än det andra, eftersom de känner sig ”kränkta” eller oroade av något. Till Dan Benchetrit måste jag ställa frågan: Hur många foton skadar någon jämfört med alla de foton som inte gör det? Menar Du på allvar att polis skall kunna beslagta en människas kamera vid misstanke om att vederbörande fotograferat barn? Begrunda konsekvenserna: Jag tar bilder på fåglar över en lekplats, pang där ryker kameran; jag tar bilder på mina egna barn som leker med andras barn, skall detta förbjudas? Ett barn, med förälder kommer fram och vill hälsa på min hund; jag tar en bild av det skrattande barnet när hunden ivrigt svansviftande försöker slicka ungen i ansiktet. Skall det vara brottsligt? Du kanske får tankar på djurporr, pedofili och mord, men det får faktiskt inte jag.
Dan B skriver att bilderna kan hamna på Internet. Jamen och? Vari består problemet? Däremot kan jag tala om att jag skulle ha problem med att polisen skulle ha rätt i att beslagta min kamera för att kika på vad jag har fotograferat (t ex min nakna flick- eller pojkvän, min nya uppfinning, eller varför inte bilderna till min kommande fotoutställning).
Vidare tar han upp Engla-fallet och Anders Eklund, vilket i sammanhanget var ett ovanligt olämpligtexempel eftersom, såvitt jag minns det, Anders Eklund åkte fast eftersom hans bil råkade fastna på bild när – ja just det – en person tog ett fotografi av ett för honom okänt cyklande barn, nämligen Engla.

”Hela min kropp blir iskall, alla artiklar, om alla dessa barn som råkat så illa ut, pulserar i mitt undermedvetna. Jag grips av rädsla och äcklas när jag tittar på den vuxna manen som sitter därborta på bänken med sin kamera. Jag tänker på Internet, jag tänker på barnbilder, jag tänker pedofili, jag tänker kidnappning.” Jo, här har vi pudelns kärna. Och tyvärr måste jag konstatera att Mephistofeles även denna gång har sitt ursprung i kvällstidningsjournalistik. För om en människa omedelbart börjar associera till pedofiler och kidnappningar på detta vis har man fått en överdos av kvällstidningsrubriker. Ingenting får igång folk mer än otäckheter mot barn, det visar om inte annat hysterin kring mordet på Engla. Följaktligen fläskar rubrikmakarna på så fort de får chansen. Pedofiler är vår tids gengångare, vargar och djävlar. Det är den ofattbara ondskan som alla kan förenas i rädsla, hat och avsky mot. Eftersom det är, det är jag ense med allmänheten om, svårt att hitta något förskonande drag i övergrepp mot barn, så är detta någonting alla kan förena sig kring, oavsett klass, kön, politisk eller religiös uppfattning. Därför är det också tacksamt att skrika om på löpsedlar. Det kan inte slå fel, kan man tycka. Men verkligheten är sällan så enkel, och, vad mera allvarligt är: Man skrämmer upp allmänheten genom att få dem att tro att ett problem är mångfalt större än vad det är. Och ett symptom är, exempelvis, att en småbarnspappa hellre inskränker rätten att ta fotografier på allmän plats än riskerar att någon till äventyrs får ökad puls av att ta en bild på ett påklätt barn. Så slutligen, associationen till Internet… Jag tillbringar en dryg timme dagligen på Internet och har gjort så i nästan tio år. Möjligen är jag inne på andra sidor än Dan B men jag fattar faktiskt inte kopplingen: vad har Internet med bilder på barn på allmän plats att göra och vari består problemet?

Andra bloggar om: media, fri- och rättigheter, pedofili, Engla, samhälle, kvällspressen

Vem tänder du ljus för?

Jag tänkte egentligen undvika att kommentera Engla-historien, men efter några debattinlägg på andras bloggar inser jag att jag redan skrivit ett inlägg – jag behövde bara redigera ihop det:

Ett klarläggande till att börja med: Jag vill på intet sätt förminska inte den sorg, vanmakt eller vrede Englas anhöriga måste känna, inte heller vill jag på något sätt påstå något annat än att detta och andra brott förövade av den misstänkte är fullständigt vidriga. Men nu till saken.

Vad jag retar mig på är pressens (huvudsakligen kvällspressens) sätt att hantera det hela. Jag var redan på väg att koka över veckan innan, när "mamman i Arboga" förekom varenda dag. Det finns något djupt sjukligt över hela idén att göra enskildas tragik till någon form av nationell massangelägenhet där det skall tändas ljus i fönstren till stöd för Engla med mera.

Det är inte dumt i sig att tända ett ljus till någons minne. Tvärtom, det ger emellanåt en öppning för inre kontemplation. I det här fallet är en fullständigt relevant handling för den som kände Engla eller känner hennes mor. Möjligen kan det ha en poäng om du stillsamt vill sitta ner och fundera lite över livets bräcklighet och andra frågor som kan ha väckts av att läsa om mordet. Däremot är det bara fåneri när kvällspressen vill hetsa folk till att kollektivt manifestera sorg över en person de aldrig känt.

Jag vänder mig mot samhällsfenomenet att massmedia styr vår uppmärksamhet mot ett enskilt, om än tragiskt, fall. Jag ogillar mass-sorg med tända ljus i fönstret, vita band på kläderna mot våldtäkter etc. Det är helt självklart är jag, liksom, får jag anta, var och en av mina eventuella läsare, är emot våldtäkt och mord på småflickor - och just därför är det helt onödigt att visa det i diverse av kvällspressen framhetsade manifestationer. På samma sätt är det ett rent fåneri att så som Aftonbladet leta rätt på någon vars barn lekt med mannen som begått detta dåd och sedan skrika ut detta över befolkningen.

En obehaglig tanke slår rot när jag läser rubrikerna i det här fallet: Har avstånden mellan enskilda människor blivit så stora att vi behöver okända för att kunna hantera känslor?

Tänd du ett ljus för varje människa i din närhet som dött/skadats/sårats m m. Redan där kommer du att ha lyst upp en ganska stor lägenhet, det är jag övertygad om. Använd sedan det ljuset till empati mot dina närmaste istället för att öda den på människor som aldrig kommer att ha glädje av den. Det är tusenfalt mycket hemskare att bli kidnappad och mördad än att känna sig lite nere, men att tända ett ljus i fönster för det för sig okända våldsoffret ger tusenfalt mindre än att ge en kram till eller ett femminuters samtal med din ledsna bekant.

Andra bloggar om: engla, empati, kvällspress, etik

Ännu en...

Varför, varför tittar jag ens på Expressens hemsida? Genast får jag ju syn på ännu en som känner sig kränkt. Med den tröskelhöjden för kränkning så borde jag gå till kvällstidingarna och förklara att jag blir kränkt av mina medmänn... nä, förresten, motmänniskors dumhet. Kanske får jag också vara med på bild - och då är jag ju nästan känd. Wow!

Jo, förresten: det var så sant. Det var därför jag gick in på Expressen. Hoppet lever :)

Andra bloggar om: kränkning, idiot, kvällstidningar

Goda nyheter

Kom inte och påstå att det inte står positiva nyheter i tidningen ibland:
http://www.e24.se/mankvinna/fritid/traning/artikel_356909.e24

...och jag som just åkt skidor.

Andra bloggar om: öl, goda nyheter, motion

Vådan av Den Stora Tryggheten

Den som till äventyrs läst Besökaren på den gamla adressen vet vad jag tycker om ”kränkningsfebern” som råder i Sverige. Men nu verkar det faktiskt som om något håller på att hända. Först var det Maciej Zaremba som påpekade det absurda i lättkränkthetens följder inom högskolor och universitet och i dag står det i SvD om en kommande bok om en liknande fråga.

”I en värld som allt mer upplever sig som kränkt har det också blivit allt mer problematiskt att framföra kritik, menar hon. Den unga tjejen blir utslagen i tv:s talangtävling Idol, uppenbarligen för att hon är tondöv och sjunger förfärligt – varpå mamma tröstar och lägger skulden på den dumma juryn.”

Precis det där beteendet har jag mött på jobbet också. Med tanke på att jag jobbar på en domstol är det dock lite allvarligare än när en person inte kommer med i ett tv-program. Jag hör unga brottslingar skylla sin brottslighet på att socialtjänsten inte gör något; de får inte tillräckligt med bidrag från samhället – därför knarkar de och begår brott. Jag har hört en ung kille, vi kan kalla honom Pelle, som begått en mångfald småbrott säga inför sittande domstol att han inte kan samarbeta med det sociala eftersom de ställer krav på honom för att han skall få pengar. Han begår då brott eftersom han inte klarar sig annars. ”Jag måste ju få pengar ju. De kan ta sig i röven om de tror att jag skall hålla på och slava för några hundringar om dagen”. Slavjobbet ifråga innebar, om jag inte minns fel, att han skulle infinna sig nykter och drogfri och sedan sitta som vaktmästare någonstans, ett par timmar om dagen. Den här killen har växt upp med en samhällsbild där det är samhällets förbannade skyldighet att försörja honom – utan motprestation. Jag kan bli temporärt vansinnig på människor med den inställningen men i grund och botten ligger ju felet i det samhällssystem som fostrar dem.

Åter till artikeln i SvD:

” Ann Heberlein ställde en grupp blivande lärare inför ett problem: Du har ett litet företag och ska befordra en anställd. Du har två att välja mellan: Rask och Slöman. Rask är hårt arbetande, ¬lojal, tar ofta på sig extraarbete och har kommit med flera idéer som ökat omsättningen. Slöman gör inte mer än han behöver och går hem så tidigt som möjligt. Vem ska du välja?
–Chockerande många svarade att de skulle välja Slöman. Befordras han kommer han att bli uppmuntrad och växer med uppgiften. Precis så fungerar den svenska skolan. Man tycker synd om skitstövlarna men sviker de duktiga och skötsamma eleverna.”

Med det i bakhuvudet kan man kanske förstå unge Pelle. Vidare kan man se en parallell till en av de i mitt tycke mest irriterande sidorna av den svenska folksjälen: Missunnsamheten. I Sverige blir den framgångsrike ofta illa sedd. Det är OK om man så att säga representerar Sverige utåt; idrottsmän och schlagerartister blir folkkära eftersom de ”bevisar” bilden av Det Duktiga Sverige. Att vara framgångsrik inom Sveriges gränser ses dock som ett tecken på att man utnyttjat andra på något vis. En entreprenör som tjänat ihop ett antal miljoner bemöts i allmänhet med stor misstänksamhet. Har han verkligen inte skattefifflat eller utnyttjat svart arbetskraft? Nej, det medelsvensson respekterar och på något bisarrt sätt ser upp till är ”vanligt folk”.

På något obehagligt sätt hänger allt detta ihop. Ett samhälle som till varje pris vill förhindra att någon kommer efter är lovvärt men om konsekvensen blir att ingen uppmuntras för att de tar ledningen hamnar man i problem. Detta är lyckligtvis en tanke som verkar slå fler och fler.

På grund av att jag skriver på svenska måste jag lägga in en brasklapp som skydd mot en annan typisk svensk företeelse: Många som läser detta kommer att tolka det som att jag inte vill ha några sociala skyddsnät. Det är inte det jag menar. Socialliberalism och nyliberalism är inte samma sak. Och om detta kommer det en ny bloggpost vid tillfället: det är dock ett annat tema så jag stannar här.

Andra bloggar om: Ann Heberlein, kränkningar, skola, samhälle, Sverige

Ingen reklam, tack

På min dörr står det: ”Ingen reklam, tack” med kalligraferade bokstäver. Detta respekteras utom en gång i månaden då det trillar ner en färgglad liten skrift från Svenska Kyrkan i Jämtland. Den är utformad precis som vilken annan reklambroschyr som helst, bortsett från att det handlar om tro och inte grejer. Det finns till exempel information om hur man går med i kyrkan och i vissa nummer någon liten artikel om varför man skall göra det. Jag har gått ur kyrkan, jag är inte kristen och jag kommer inte att bli det för att ni trycker ner oönskad reklam i min hals eller brevlåda. Så respektera då att jag inte vill ha era broschyrer! Reklam är reklam oavsett vad man säljer.

Förresten har jag med belåtenhet konstaterat att min demokratistafett redan börjat löpa. Däremot vägrar nyligen.se uppenbarligen att ta emot mina pingar. *mutter*

Andra bloggar om: reklam, Svenska Kyrkan

Bigmacdemokratins problem

Demokrati har mycket gemensamt med marknadsekonomi. Båda går nämligen ut på att ge folk det de vill ha. Problemet är att ”folk” i det här fallet är en ganska stor mängd människor som ju i sig är unika: de har olika behov, erfarenheter, värderingar. För att tillfredställa dem måste man med andra ord hitta en minsta gemensam nämnare som så att säga går hem hos så många som möjligt. Det säger sig självt att det inte blir något särskilt avancerat. För att ta två olika exempel:
1. En av västvärldens (de länder som har vår form av demokrati!) mest sålda maträtter måste ju vara Big Mac. Av detta kan man frestas att dra slutsatsen att en Big Mac är vad folket vill ha – att det måste vara den bästa maträtten. Så är det naturligtvis inte. Men den går snabbt att ta till sig - jag får den inom en minut från beställningen, den är förhållandevis billig och utmanar inte precis smaklökarna. Den glider så att säga ner i var mans matstrupe (ja inte i vegetarianers eller gourmeters, men jag kommer dit).
2. Slå på valfri reklamradiostation. Den musik som hös där är producerad för att passa som bakgrundsmusik till en passiv konsument. ”Alla” skall kunna tralla med i treackordsbyggena – den skall inte väcka tankar eller rikta sig till någon särskild utan är skapad för att platsa på Absolute Music-samlingar som vem som helst kan lyssna på. Det säljer mycket eftersom det inte ställer krav på lyssnaren.
Få människor skulle dock hävda att Radio NRJ stod för den mest konstnärliga musiken eller att McDonalds lagar den bästa maten. Men det säljer. Det säljer bra. Fördelen med mat och musik är att vi kan välja något annat. Den musikintresserade väljer att lyssna på Johann Sebastian Bach, BB King, Einstürzende Neubauten, Miles Davis, Dream Theatre eller vad det nu kan vara man gillar. Musik som kräver något av lyssnaren men ger mer tillbaka. Smalare artister tjänar inte lika mycket pengar (de ovanstående klarar sig nog – de som är livet alltså) men de utvecklar musiken. Den matintresserade går på en ”finare” krog som inte har samma omsättning, eller lagar maten själv. Ja, ni fattar.

På samma sätt är det med politik. Eller, egentligen inte. För politiken ger inte utrymme för utveckling på samma sätt. Demokratin gör att partierna vänder sig mot minsta gemensamma nämnaren hos massorna för att få så många röster som möjligt. Det finns inget utrymme för politiska gourmeter och virtuoser. En undersökning, vars tillförlitlighet jag i och för sig inte kan uttala mig om, visade att bara 48 % vid senaste valet visste vem som satt i regeringsposition. Jag har svårt att riktigt tro att det skall vara så illa, men jag är övertygad om att den politiska kompetensen hos majoriteten av väljarna är skrämmande låg. Man vet helt enkelt inte riktigt vad det är man röstar om. Följden blir att NRJ- och McDonalds-politik går hem. Man förenklar och förenklar tills (nästan) vilken idiot som helst begriper ens ”budskap”. Problemet är att det som återstår då bara är floskler, eller valfläsk om man så vill. Valet står inte mellan idéer längre utan bara mellan vem som kan övertyga pöbeln om att man kommer att ge dem någon extra krona. Tydligare än moderaternas förvandling till ”Det nya arbetarpartiet” kan det inte uttryckas. Moderaterna vann stora framgångar i valet, inte på grund av sin politik, utan på grund av sin nya image. Folk var trötta på Göran Persson (även om många nog inte hade kunnat peka ut vad det egentligen var för fel på honom) och ville ha ett byta. Nu är de förvånade över att ”det nya arbetarpartiet” inte för samma politik som det gamla i den mån de alls bryr sig. Därtill kommer att pressen, särskilt kvällspressen, som ju är tidningsversionen av McDonalds, i sina andefattiga analyser gärna drar fram någon stackare som drabbats av den rådande politiken (och helst blivit ”kränkt”). På så vis får man folk att byta block igen. Det blev så under förra mandatperioden och det är likadant nu. Man når fler läsare med chockreportage än genom att analysera bakgrunden.

Vad skall vi göra åt detta då? Ja, en möjlighet är att helt enkelt upphäva den allmänna rösträtten. Införa ett krav på någon sorts grundbildning. Man får bara yttra sig om sådant man begriper åtminstone ett skvatt av. Problemen med detta är ju dock många. Om vi alldeles bortser från hur ”kränkta” folk skulle känna sig så skulle det bli svårt att konstruera ett vettigt sållningstest. Beroende på vilka kriterier man ställer upp för att man skall få rösta kan man ju manipulera väljarunderlaget till att släppa genom dem med en viss politisk preferens. Ett annat problem är att kontrollen naturligtvis är resurskrävande; man måste ju testa om folk inför varje val…

Nä, jag får nog fortsätta att fundera på det där. Men frågan är väckt.

Andra bloggar om: demokrati, det nya arbetarpartiet, McDonalds, NRJ, rösträtt