onsdag 16 april 2008

Vem tänder du ljus för?

Jag tänkte egentligen undvika att kommentera Engla-historien, men efter några debattinlägg på andras bloggar inser jag att jag redan skrivit ett inlägg – jag behövde bara redigera ihop det:

Ett klarläggande till att börja med: Jag vill på intet sätt förminska inte den sorg, vanmakt eller vrede Englas anhöriga måste känna, inte heller vill jag på något sätt påstå något annat än att detta och andra brott förövade av den misstänkte är fullständigt vidriga. Men nu till saken.

Vad jag retar mig på är pressens (huvudsakligen kvällspressens) sätt att hantera det hela. Jag var redan på väg att koka över veckan innan, när "mamman i Arboga" förekom varenda dag. Det finns något djupt sjukligt över hela idén att göra enskildas tragik till någon form av nationell massangelägenhet där det skall tändas ljus i fönstren till stöd för Engla med mera.

Det är inte dumt i sig att tända ett ljus till någons minne. Tvärtom, det ger emellanåt en öppning för inre kontemplation. I det här fallet är en fullständigt relevant handling för den som kände Engla eller känner hennes mor. Möjligen kan det ha en poäng om du stillsamt vill sitta ner och fundera lite över livets bräcklighet och andra frågor som kan ha väckts av att läsa om mordet. Däremot är det bara fåneri när kvällspressen vill hetsa folk till att kollektivt manifestera sorg över en person de aldrig känt.

Jag vänder mig mot samhällsfenomenet att massmedia styr vår uppmärksamhet mot ett enskilt, om än tragiskt, fall. Jag ogillar mass-sorg med tända ljus i fönstret, vita band på kläderna mot våldtäkter etc. Det är helt självklart är jag, liksom, får jag anta, var och en av mina eventuella läsare, är emot våldtäkt och mord på småflickor - och just därför är det helt onödigt att visa det i diverse av kvällspressen framhetsade manifestationer. På samma sätt är det ett rent fåneri att så som Aftonbladet leta rätt på någon vars barn lekt med mannen som begått detta dåd och sedan skrika ut detta över befolkningen.

En obehaglig tanke slår rot när jag läser rubrikerna i det här fallet: Har avstånden mellan enskilda människor blivit så stora att vi behöver okända för att kunna hantera känslor?

Tänd du ett ljus för varje människa i din närhet som dött/skadats/sårats m m. Redan där kommer du att ha lyst upp en ganska stor lägenhet, det är jag övertygad om. Använd sedan det ljuset till empati mot dina närmaste istället för att öda den på människor som aldrig kommer att ha glädje av den. Det är tusenfalt mycket hemskare att bli kidnappad och mördad än att känna sig lite nere, men att tända ett ljus i fönster för det för sig okända våldsoffret ger tusenfalt mindre än att ge en kram till eller ett femminuters samtal med din ledsna bekant.

Andra bloggar om: , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Väl talat. Nu ska vi väl bara invänta hårdkokte Kalle. ;)

Luka(s) sa...

Ett av de få tänkvärda och kloka inlägg i frågan jag läst. När "massorgen" dessutom går över i ett slags kollektivt begär efter hämnd (jodå, både dödstraff, inlåsning på bokstavlig livstid och tortyr/fysisk kastrering krävs av en del angående gärningsmannen.) blir de tobehagligt. Media borde någon gång fundera över vilken typ av samhälle de bidrar till. Det är inte så enkelt som att bara säga att man ger folk vad folk vill ha, aftonslaskorna skapar också behov.

Anonym sa...

Jag tycker man ska skilja på media och media. Blaskor som ex. Aftonbladet och Expressen skulle smeta ut kobajs på sidorna om det skulle sälja, dvs det handlar enbart om pengar och har inget med seriös journalistik i sig att göra(apropå det som "Luka" säger, att media ska fundera vilket samhälle de bidrar till.)
Igår såg jag uppdrag granskning och tyckte verkligen att programmet var både bra och tänkvärt, ett exempel på när media gör en bra insats.. =0)

Anonym sa...

Vet inte riktigt vad jag ska tycka.