Ännu en...

Varför, varför tittar jag ens på Expressens hemsida? Genast får jag ju syn på ännu en som känner sig kränkt. Med den tröskelhöjden för kränkning så borde jag gå till kvällstidingarna och förklara att jag blir kränkt av mina medmänn... nä, förresten, motmänniskors dumhet. Kanske får jag också vara med på bild - och då är jag ju nästan känd. Wow!

Jo, förresten: det var så sant. Det var därför jag gick in på Expressen. Hoppet lever :)

Andra bloggar om: kränkning, idiot, kvällstidningar

Goda nyheter

Kom inte och påstå att det inte står positiva nyheter i tidningen ibland:
http://www.e24.se/mankvinna/fritid/traning/artikel_356909.e24

...och jag som just åkt skidor.

Andra bloggar om: öl, goda nyheter, motion

Vådan av Den Stora Tryggheten

Den som till äventyrs läst Besökaren på den gamla adressen vet vad jag tycker om ”kränkningsfebern” som råder i Sverige. Men nu verkar det faktiskt som om något håller på att hända. Först var det Maciej Zaremba som påpekade det absurda i lättkränkthetens följder inom högskolor och universitet och i dag står det i SvD om en kommande bok om en liknande fråga.

”I en värld som allt mer upplever sig som kränkt har det också blivit allt mer problematiskt att framföra kritik, menar hon. Den unga tjejen blir utslagen i tv:s talangtävling Idol, uppenbarligen för att hon är tondöv och sjunger förfärligt – varpå mamma tröstar och lägger skulden på den dumma juryn.”

Precis det där beteendet har jag mött på jobbet också. Med tanke på att jag jobbar på en domstol är det dock lite allvarligare än när en person inte kommer med i ett tv-program. Jag hör unga brottslingar skylla sin brottslighet på att socialtjänsten inte gör något; de får inte tillräckligt med bidrag från samhället – därför knarkar de och begår brott. Jag har hört en ung kille, vi kan kalla honom Pelle, som begått en mångfald småbrott säga inför sittande domstol att han inte kan samarbeta med det sociala eftersom de ställer krav på honom för att han skall få pengar. Han begår då brott eftersom han inte klarar sig annars. ”Jag måste ju få pengar ju. De kan ta sig i röven om de tror att jag skall hålla på och slava för några hundringar om dagen”. Slavjobbet ifråga innebar, om jag inte minns fel, att han skulle infinna sig nykter och drogfri och sedan sitta som vaktmästare någonstans, ett par timmar om dagen. Den här killen har växt upp med en samhällsbild där det är samhällets förbannade skyldighet att försörja honom – utan motprestation. Jag kan bli temporärt vansinnig på människor med den inställningen men i grund och botten ligger ju felet i det samhällssystem som fostrar dem.

Åter till artikeln i SvD:

” Ann Heberlein ställde en grupp blivande lärare inför ett problem: Du har ett litet företag och ska befordra en anställd. Du har två att välja mellan: Rask och Slöman. Rask är hårt arbetande, ¬lojal, tar ofta på sig extraarbete och har kommit med flera idéer som ökat omsättningen. Slöman gör inte mer än han behöver och går hem så tidigt som möjligt. Vem ska du välja?
–Chockerande många svarade att de skulle välja Slöman. Befordras han kommer han att bli uppmuntrad och växer med uppgiften. Precis så fungerar den svenska skolan. Man tycker synd om skitstövlarna men sviker de duktiga och skötsamma eleverna.”

Med det i bakhuvudet kan man kanske förstå unge Pelle. Vidare kan man se en parallell till en av de i mitt tycke mest irriterande sidorna av den svenska folksjälen: Missunnsamheten. I Sverige blir den framgångsrike ofta illa sedd. Det är OK om man så att säga representerar Sverige utåt; idrottsmän och schlagerartister blir folkkära eftersom de ”bevisar” bilden av Det Duktiga Sverige. Att vara framgångsrik inom Sveriges gränser ses dock som ett tecken på att man utnyttjat andra på något vis. En entreprenör som tjänat ihop ett antal miljoner bemöts i allmänhet med stor misstänksamhet. Har han verkligen inte skattefifflat eller utnyttjat svart arbetskraft? Nej, det medelsvensson respekterar och på något bisarrt sätt ser upp till är ”vanligt folk”.

På något obehagligt sätt hänger allt detta ihop. Ett samhälle som till varje pris vill förhindra att någon kommer efter är lovvärt men om konsekvensen blir att ingen uppmuntras för att de tar ledningen hamnar man i problem. Detta är lyckligtvis en tanke som verkar slå fler och fler.

På grund av att jag skriver på svenska måste jag lägga in en brasklapp som skydd mot en annan typisk svensk företeelse: Många som läser detta kommer att tolka det som att jag inte vill ha några sociala skyddsnät. Det är inte det jag menar. Socialliberalism och nyliberalism är inte samma sak. Och om detta kommer det en ny bloggpost vid tillfället: det är dock ett annat tema så jag stannar här.

Andra bloggar om: Ann Heberlein, kränkningar, skola, samhälle, Sverige

Ingen reklam, tack

På min dörr står det: ”Ingen reklam, tack” med kalligraferade bokstäver. Detta respekteras utom en gång i månaden då det trillar ner en färgglad liten skrift från Svenska Kyrkan i Jämtland. Den är utformad precis som vilken annan reklambroschyr som helst, bortsett från att det handlar om tro och inte grejer. Det finns till exempel information om hur man går med i kyrkan och i vissa nummer någon liten artikel om varför man skall göra det. Jag har gått ur kyrkan, jag är inte kristen och jag kommer inte att bli det för att ni trycker ner oönskad reklam i min hals eller brevlåda. Så respektera då att jag inte vill ha era broschyrer! Reklam är reklam oavsett vad man säljer.

Förresten har jag med belåtenhet konstaterat att min demokratistafett redan börjat löpa. Däremot vägrar nyligen.se uppenbarligen att ta emot mina pingar. *mutter*

Andra bloggar om: reklam, Svenska Kyrkan

Bigmacdemokratins problem

Demokrati har mycket gemensamt med marknadsekonomi. Båda går nämligen ut på att ge folk det de vill ha. Problemet är att ”folk” i det här fallet är en ganska stor mängd människor som ju i sig är unika: de har olika behov, erfarenheter, värderingar. För att tillfredställa dem måste man med andra ord hitta en minsta gemensam nämnare som så att säga går hem hos så många som möjligt. Det säger sig självt att det inte blir något särskilt avancerat. För att ta två olika exempel:
1. En av västvärldens (de länder som har vår form av demokrati!) mest sålda maträtter måste ju vara Big Mac. Av detta kan man frestas att dra slutsatsen att en Big Mac är vad folket vill ha – att det måste vara den bästa maträtten. Så är det naturligtvis inte. Men den går snabbt att ta till sig - jag får den inom en minut från beställningen, den är förhållandevis billig och utmanar inte precis smaklökarna. Den glider så att säga ner i var mans matstrupe (ja inte i vegetarianers eller gourmeters, men jag kommer dit).
2. Slå på valfri reklamradiostation. Den musik som hös där är producerad för att passa som bakgrundsmusik till en passiv konsument. ”Alla” skall kunna tralla med i treackordsbyggena – den skall inte väcka tankar eller rikta sig till någon särskild utan är skapad för att platsa på Absolute Music-samlingar som vem som helst kan lyssna på. Det säljer mycket eftersom det inte ställer krav på lyssnaren.
Få människor skulle dock hävda att Radio NRJ stod för den mest konstnärliga musiken eller att McDonalds lagar den bästa maten. Men det säljer. Det säljer bra. Fördelen med mat och musik är att vi kan välja något annat. Den musikintresserade väljer att lyssna på Johann Sebastian Bach, BB King, Einstürzende Neubauten, Miles Davis, Dream Theatre eller vad det nu kan vara man gillar. Musik som kräver något av lyssnaren men ger mer tillbaka. Smalare artister tjänar inte lika mycket pengar (de ovanstående klarar sig nog – de som är livet alltså) men de utvecklar musiken. Den matintresserade går på en ”finare” krog som inte har samma omsättning, eller lagar maten själv. Ja, ni fattar.

På samma sätt är det med politik. Eller, egentligen inte. För politiken ger inte utrymme för utveckling på samma sätt. Demokratin gör att partierna vänder sig mot minsta gemensamma nämnaren hos massorna för att få så många röster som möjligt. Det finns inget utrymme för politiska gourmeter och virtuoser. En undersökning, vars tillförlitlighet jag i och för sig inte kan uttala mig om, visade att bara 48 % vid senaste valet visste vem som satt i regeringsposition. Jag har svårt att riktigt tro att det skall vara så illa, men jag är övertygad om att den politiska kompetensen hos majoriteten av väljarna är skrämmande låg. Man vet helt enkelt inte riktigt vad det är man röstar om. Följden blir att NRJ- och McDonalds-politik går hem. Man förenklar och förenklar tills (nästan) vilken idiot som helst begriper ens ”budskap”. Problemet är att det som återstår då bara är floskler, eller valfläsk om man så vill. Valet står inte mellan idéer längre utan bara mellan vem som kan övertyga pöbeln om att man kommer att ge dem någon extra krona. Tydligare än moderaternas förvandling till ”Det nya arbetarpartiet” kan det inte uttryckas. Moderaterna vann stora framgångar i valet, inte på grund av sin politik, utan på grund av sin nya image. Folk var trötta på Göran Persson (även om många nog inte hade kunnat peka ut vad det egentligen var för fel på honom) och ville ha ett byta. Nu är de förvånade över att ”det nya arbetarpartiet” inte för samma politik som det gamla i den mån de alls bryr sig. Därtill kommer att pressen, särskilt kvällspressen, som ju är tidningsversionen av McDonalds, i sina andefattiga analyser gärna drar fram någon stackare som drabbats av den rådande politiken (och helst blivit ”kränkt”). På så vis får man folk att byta block igen. Det blev så under förra mandatperioden och det är likadant nu. Man når fler läsare med chockreportage än genom att analysera bakgrunden.

Vad skall vi göra åt detta då? Ja, en möjlighet är att helt enkelt upphäva den allmänna rösträtten. Införa ett krav på någon sorts grundbildning. Man får bara yttra sig om sådant man begriper åtminstone ett skvatt av. Problemen med detta är ju dock många. Om vi alldeles bortser från hur ”kränkta” folk skulle känna sig så skulle det bli svårt att konstruera ett vettigt sållningstest. Beroende på vilka kriterier man ställer upp för att man skall få rösta kan man ju manipulera väljarunderlaget till att släppa genom dem med en viss politisk preferens. Ett annat problem är att kontrollen naturligtvis är resurskrävande; man måste ju testa om folk inför varje val…

Nä, jag får nog fortsätta att fundera på det där. Men frågan är väckt.

Andra bloggar om: demokrati, det nya arbetarpartiet, McDonalds, NRJ, rösträtt

Demokratiskt dilemma

Den utmärkte Joshen satte fingret på ett intressant problem. Han är arg på centern för att de vek ner sig i fildelningsfrågan och tänker rösta på piratpartiet nästa gång. Jag håller med om besvikelsen men inte om slutsatsen. Detta visar det problem med den representativa demokratin som blir belyst av just den här frågan. För frågan är: Vad skulle centern ha gjort? Det finns en väldig massa frågor av, för den allmänne politikern, lägre betydelse där han personligen eller partiet har en annan uppfattning än den koalition som styr landet. Tanken med Alliansen är ju att styra i endräkt och inte splittras upp ideligen i olika frågor. Att sedan KD exempelvis envisas i frågan om könsneutrala äktenskap är ett exempel på att man kan profilera starkt i någon fråga och så att säga låta sig köras över under protest. Centern kunde ha trilskats här och fått någon sympati från somliga väljare (till exempel Josh – och mig!) men valde att inte störa samarbetet, eftersom de ändå hade blivit överkörda. Ett parti måste nämligen, med dagens system, noga välja vilka få frågor man vill krångla i, annars blir det svårt att samregera som Alliansen gör. Sossarna har inte riktigt samma problem. De är så mycket större än sina hjälppartier (som de dessutom väljer att inte ta in i regeringen) att de kan mullra lite och säga: ”gör som vi vill annars får de hemska borgarna bestämma”. Sedan kastar man ett köttben i form av lite grön skatteväxling åt Wetterstrand och något åt kommunisterna, förlåt (v) och så an de bestämma bäst de vill. Därmed inte sagt att inte socialdemokratiska väljare kan bli friskt överkörda av sitt eget parti. Jag undrar om inte det var på just sådana frågor som Alliansen vann valet sist. Många sossar hade helt enkelt tröttnat och lockades av Reinfeldts slogan om det nya arbetarpartiet. Sedan blev de förstås chockade när de insåg att Reinfeldt och Alliansen inte är några sossar och nu vill de tillbaka.

Nå, till saken: I grunden har vi ett tvåpartisystem i Sverige. Sedan kan väljaren så att säga genom att välja gruppering inom det stora partiet (alltså blocket) ge en antydan om vilken fraktion inom partiet man vill skall styra. Jag menar att en röst på centern i första hand var en röst på borgarna, i andra hand på centerns frågor (inklusive fildelningsfrågan då). Tyvärr var det fler som röstade på de andra allianspartierna och därför blev vi överkörda i den frågan. Som dagens system ser ut måste man anpassa sig till detta och inte tro att vi lever i en direkt demokrati där väljarna påverkar enskilda frågor. Man kan med ganska stor säkerhet säga att de flesta väljare som ens är intresserade av fildelningsfrågor är på centerns sida där, men den frågan drunknar ju för de flesta under andra, för de flesta, viktigare frågor. Jag gillar inte den här blockmentaliteten. Personligen står jag ganska långt till vänster inom borgarblocket, i vissa frågor också vänster om ”mittlinjen” men jag känner att jag inte kan uttrycka detta när jag röstar. Jag tål nämligen inte de gamla kommunisterna i vänsterpartiet, de fackföreningskramande gråsossarna och den feministmaffia som härjar i hela vänsterblocket. Lika lite gillar jag högerns eviga krypande för storföretag och ”marknaden” (som får individen att komma i kläm), inte heller är jag imponerad av borgarnas miljöpolitik. Jag står politiskt mellan centern och miljöpartiet, men röstar på centern på grund av att de "umgås med mindre otäcka kompisar" , men står i de flesta frågor, särskilt av moralfilosofisk karaktär, betydligt närmare (mp) och säkert också (s) än hallelujakonservativerna i (kd). Ändå tvingas jag med dagens system lägga en bit av min röst på deras politik, eftersom de ingår i alliansen. (En röst på (mp) eller (s) hade i samma mån gett Ohly luft, och det är faktiskt ännu värre).

Vad hjälper det då att rösta på piratpartiet? Tja, man visar sitt missnöje med systemet, man talar tydligt om vad man tycker i en enskild fråga och man överlämnar på ett bekvämt sätt alla andra frågor till dem som röstar på ett parti som har chans att komma in i riksdagen. Jag tycker det är att kasta bort sina möjligheter, så pyttesmå de ännu är. Jag skulle råda Josh att välja block igen och skriva till politiker som driver frågan som just du är intresserad av och förklara din ståndpunkt. Skriv om det i bloggar och i insändare. Om politikerna förstår att det är en viktig fråga för folk finns det större chans att de vaknar. Naturligtvis kan man tolka Joshs inlägg på ett annat sätt också – och då är han riktigt smart. Han kan offentligt säga att han stödjer Piratpartiet, ange dem om han skulle bli uppringd av ett opinionsinstitut m m och ändå rösta ”som vanligt” i valet. Genom att på olika sätt visa politiker att detta är en viktig fråga mellan valen kan frågan komma att få högre prioritet nästa gång – och då kanske centern likt kd i bögfrågan ställer sig upp och skriker. Det lär få mer effekt än några tusen röster på Piratpartiet.

Såja, efter detta gnällande över demokratin kommer vi till en intressant fråga. Vad skall vi göra istället? Som jag ser det har ingen lyckats presentera en bättre modell – än. Jag tänkte nu att alla glada bloggare lämnar fildelningsfrågan därhän och funderar på följande.

a) Vad är det största problemet med dagens demokratiska system?

b) Hur ska vi lösa det?

c) Är det rent av så att demokrati kanske inte är det bästa (man måste få väcka frågan – och argumentera, även om man kommer till slutsatsen att vi har ett perfekt system)

Varen kreativa! Våga utmana rådande åsikter och normer! Ett kreativt men inte helt genomtänkt bidrag kan vara mera tankeväckande än en grundlagsutredning :)! Jag tänkte komma med mitt bidrag senare under dagen. Jag skulle i bästa bloggstil vilja göra detta till en stafett och då höra vad Enligt min humla, Deep-ed, Blogge Bloggelito samt Fredrik Federley har att säga om detta. Skicka gärna vidare stafettpinnen åt andra politiska håll, förslagsvis en bit åt vänster.

Andra bloggar om: fildelning, demokrati, blockpolitik, stafett

Förbannade ¤&%(/()

Jaha. Nu är jag tillbaka - under ny adress. Alla må omdirigera sina gamla länkar, Rss-flöden m m. Skälet är att jag bytte e-postadress samtidigt som Blogger genomförde någon sorts rensning - de har uppenbarligen tagit bort mitt användarkonto och meddelat detta genom att skicka information till en e-postadress som inte finns. Grattis, jag kan inte längre moderera den gamla bloggen. Skit samma, jag får väl starta om här. Om du vill läsa vad jag skrev förr så finns de senaste posterna ännu kvar här.

Egentligen borde jag skaffa en smidigare bloggtjänst också men jag vet inte riktigt vad som är bäst så detta får duga.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, besökaren, blogger