torsdag 27 mars 2008

Vådan av Den Stora Tryggheten

Den som till äventyrs läst Besökaren på den gamla adressen vet vad jag tycker om ”kränkningsfebern” som råder i Sverige. Men nu verkar det faktiskt som om något håller på att hända. Först var det Maciej Zaremba som påpekade det absurda i lättkränkthetens följder inom högskolor och universitet och i dag står det i SvD om en kommande bok om en liknande fråga.

”I en värld som allt mer upplever sig som kränkt har det också blivit allt mer problematiskt att framföra kritik, menar hon. Den unga tjejen blir utslagen i tv:s talangtävling Idol, uppenbarligen för att hon är tondöv och sjunger förfärligt – varpå mamma tröstar och lägger skulden på den dumma juryn.”


Precis det där beteendet har jag mött på jobbet också. Med tanke på att jag jobbar på en domstol är det dock lite allvarligare än när en person inte kommer med i ett tv-program. Jag hör unga brottslingar skylla sin brottslighet på att socialtjänsten inte gör något; de får inte tillräckligt med bidrag från samhället – därför knarkar de och begår brott. Jag har hört en ung kille, vi kan kalla honom Pelle, som begått en mångfald småbrott säga inför sittande domstol att han inte kan samarbeta med det sociala eftersom de ställer krav på honom för att han skall få pengar. Han begår då brott eftersom han inte klarar sig annars. ”Jag måste ju få pengar ju. De kan ta sig i röven om de tror att jag skall hålla på och slava för några hundringar om dagen”. Slavjobbet ifråga innebar, om jag inte minns fel, att han skulle infinna sig nykter och drogfri och sedan sitta som vaktmästare någonstans, ett par timmar om dagen. Den här killen har växt upp med en samhällsbild där det är samhällets förbannade skyldighet att försörja honom – utan motprestation. Jag kan bli temporärt vansinnig på människor med den inställningen men i grund och botten ligger ju felet i det samhällssystem som fostrar dem.

Åter till artikeln i SvD:
” Ann Heberlein ställde en grupp blivande lärare inför ett problem: Du har ett litet företag och ska befordra en anställd. Du har två att välja mellan: Rask och Slöman. Rask är hårt arbetande, ¬lojal, tar ofta på sig extraarbete och har kommit med flera idéer som ökat omsättningen. Slöman gör inte mer än han behöver och går hem så tidigt som möjligt. Vem ska du välja?
–Chockerande många svarade att de skulle välja Slöman. Befordras han kommer han att bli uppmuntrad och växer med uppgiften. Precis så fungerar den svenska skolan. Man tycker synd om skitstövlarna men sviker de duktiga och skötsamma eleverna.”


Med det i bakhuvudet kan man kanske förstå unge Pelle. Vidare kan man se en parallell till en av de i mitt tycke mest irriterande sidorna av den svenska folksjälen: Missunnsamheten. I Sverige blir den framgångsrike ofta illa sedd. Det är OK om man så att säga representerar Sverige utåt; idrottsmän och schlagerartister blir folkkära eftersom de ”bevisar” bilden av Det Duktiga Sverige. Att vara framgångsrik inom Sveriges gränser ses dock som ett tecken på att man utnyttjat andra på något vis. En entreprenör som tjänat ihop ett antal miljoner bemöts i allmänhet med stor misstänksamhet. Har han verkligen inte skattefifflat eller utnyttjat svart arbetskraft? Nej, det medelsvensson respekterar och på något bisarrt sätt ser upp till är ”vanligt folk”.

På något obehagligt sätt hänger allt detta ihop. Ett samhälle som till varje pris vill förhindra att någon kommer efter är lovvärt men om konsekvensen blir att ingen uppmuntras för att de tar ledningen hamnar man i problem. Detta är lyckligtvis en tanke som verkar slå fler och fler.

På grund av att jag skriver på svenska måste jag lägga in en brasklapp som skydd mot en annan typisk svensk företeelse: Många som läser detta kommer att tolka det som att jag inte vill ha några sociala skyddsnät. Det är inte det jag menar. Socialliberalism och nyliberalism är inte samma sak. Och om detta kommer det en ny bloggpost vid tillfället: det är dock ett annat tema så jag stannar här.

Andra bloggar om: , , , ,

Inga kommentarer: