Bigmacdemokratins problem

Demokrati har mycket gemensamt med marknadsekonomi. Båda går nämligen ut på att ge folk det de vill ha. Problemet är att ”folk” i det här fallet är en ganska stor mängd människor som ju i sig är unika: de har olika behov, erfarenheter, värderingar. För att tillfredställa dem måste man med andra ord hitta en minsta gemensam nämnare som så att säga går hem hos så många som möjligt. Det säger sig självt att det inte blir något särskilt avancerat. För att ta två olika exempel:
1. En av västvärldens (de länder som har vår form av demokrati!) mest sålda maträtter måste ju vara Big Mac. Av detta kan man frestas att dra slutsatsen att en Big Mac är vad folket vill ha – att det måste vara den bästa maträtten. Så är det naturligtvis inte. Men den går snabbt att ta till sig - jag får den inom en minut från beställningen, den är förhållandevis billig och utmanar inte precis smaklökarna. Den glider så att säga ner i var mans matstrupe (ja inte i vegetarianers eller gourmeters, men jag kommer dit).
2. Slå på valfri reklamradiostation. Den musik som hös där är producerad för att passa som bakgrundsmusik till en passiv konsument. ”Alla” skall kunna tralla med i treackordsbyggena – den skall inte väcka tankar eller rikta sig till någon särskild utan är skapad för att platsa på Absolute Music-samlingar som vem som helst kan lyssna på. Det säljer mycket eftersom det inte ställer krav på lyssnaren.
Få människor skulle dock hävda att Radio NRJ stod för den mest konstnärliga musiken eller att McDonalds lagar den bästa maten. Men det säljer. Det säljer bra. Fördelen med mat och musik är att vi kan välja något annat. Den musikintresserade väljer att lyssna på Johann Sebastian Bach, BB King, Einstürzende Neubauten, Miles Davis, Dream Theatre eller vad det nu kan vara man gillar. Musik som kräver något av lyssnaren men ger mer tillbaka. Smalare artister tjänar inte lika mycket pengar (de ovanstående klarar sig nog – de som är livet alltså) men de utvecklar musiken. Den matintresserade går på en ”finare” krog som inte har samma omsättning, eller lagar maten själv. Ja, ni fattar.

På samma sätt är det med politik. Eller, egentligen inte. För politiken ger inte utrymme för utveckling på samma sätt. Demokratin gör att partierna vänder sig mot minsta gemensamma nämnaren hos massorna för att få så många röster som möjligt. Det finns inget utrymme för politiska gourmeter och virtuoser. En undersökning, vars tillförlitlighet jag i och för sig inte kan uttala mig om, visade att bara 48 % vid senaste valet visste vem som satt i regeringsposition. Jag har svårt att riktigt tro att det skall vara så illa, men jag är övertygad om att den politiska kompetensen hos majoriteten av väljarna är skrämmande låg. Man vet helt enkelt inte riktigt vad det är man röstar om. Följden blir att NRJ- och McDonalds-politik går hem. Man förenklar och förenklar tills (nästan) vilken idiot som helst begriper ens ”budskap”. Problemet är att det som återstår då bara är floskler, eller valfläsk om man så vill. Valet står inte mellan idéer längre utan bara mellan vem som kan övertyga pöbeln om att man kommer att ge dem någon extra krona. Tydligare än moderaternas förvandling till ”Det nya arbetarpartiet” kan det inte uttryckas. Moderaterna vann stora framgångar i valet, inte på grund av sin politik, utan på grund av sin nya image. Folk var trötta på Göran Persson (även om många nog inte hade kunnat peka ut vad det egentligen var för fel på honom) och ville ha ett byta. Nu är de förvånade över att ”det nya arbetarpartiet” inte för samma politik som det gamla i den mån de alls bryr sig. Därtill kommer att pressen, särskilt kvällspressen, som ju är tidningsversionen av McDonalds, i sina andefattiga analyser gärna drar fram någon stackare som drabbats av den rådande politiken (och helst blivit ”kränkt”). På så vis får man folk att byta block igen. Det blev så under förra mandatperioden och det är likadant nu. Man når fler läsare med chockreportage än genom att analysera bakgrunden.

Vad skall vi göra åt detta då? Ja, en möjlighet är att helt enkelt upphäva den allmänna rösträtten. Införa ett krav på någon sorts grundbildning. Man får bara yttra sig om sådant man begriper åtminstone ett skvatt av. Problemen med detta är ju dock många. Om vi alldeles bortser från hur ”kränkta” folk skulle känna sig så skulle det bli svårt att konstruera ett vettigt sållningstest. Beroende på vilka kriterier man ställer upp för att man skall få rösta kan man ju manipulera väljarunderlaget till att släppa genom dem med en viss politisk preferens. Ett annat problem är att kontrollen naturligtvis är resurskrävande; man måste ju testa om folk inför varje val…

Nä, jag får nog fortsätta att fundera på det där. Men frågan är väckt.

Andra bloggar om: demokrati, det nya arbetarpartiet, McDonalds, NRJ, rösträtt